Hallå där!

Jag håller fortfarande på att läsa min bok, och jag har nu läst cirka två tredjedelar av den. Vilken fantastiskt jäkla bra bok! Uttrycket är väl använt men det passar lika bra ändå: jag kan inte lägga ifrån mig den!

Som jag skrev tidigare så handlar boken om "drogernas i Stockholms undre värld". Till detta är det också flera karaktärer som interagerar med varandra, två av dem är jugoslaven Mrado och hans chef Radovan. Jag skulle vilja visa hur författaren framställer dom i en scen där dom planerar att misshandla en kille som heter Jorge. Jorge vet mycket om Radovans kriminella affärer och jugoslaverna är rädda att han ska tjalla (skvallra).

"-Jag förstår. Vet du något mer om var man kan hitta honom?

-Egentligen inte. Men han kommer från Sollentunatrakten. Fråga Ratko eller Ratkos bror, de är därifrån. En grej till. Du får inte göra blattejäveln så illa att han måste uppsöka sjukhus. Då åker han in igen och då finns risken som jag nämnde. På kåken, utan hopp skiter han i alla. Tjallar ner oss.

-Lita på mig. Inte ett ben ska knäckas på den där fittan. Ändå kommer han önska att han stannade kvar i sin mammas.

Mrados grovhet- Radovan log. Snurrade runt whiskeyn i glaset. Tog en klunk. Lutade sig tillbaka i fåtöljen. Mrado laddad. Ville ut på gatan. Bort från Radovan. Till gymmet. Snacka med killarna. Rota ledtrådar. Knäcka gåtan. Spöa Jorge."

Jag tycker det här är ett väldigt spännande stycke. Författaren använder ett mycket personifierat språk, med hjälp av språket skapar, i alla fall jag, lättare en uppfattning av karaktärerna. Jag tycker även att den korta meningsbyggnaden skapar karaktären. Med hjälp av dessa verkar personen "hårdare" och innehållet träder fram skarpare. Som exempel, "spöa Jorge". Här går det inte misstolka vad som menas och hur karaktären tänker. Jag får uppfattningen att han helt enkelt vill misshandla snubben så grovt att han inte kan stå upp längre. 

Jag känner att det här stycket liksom laddar upp för någonting större, man vet att det kommer hända något (man vet egentligen vad också) och det bygger upp en spänning. Jens Lapidus använder faktiskt liknande tekniker vid flera tillfällen i sin bok. Min intresselåga har ända sedan början av boken hållits vid liv genom att Lapidus hela tiden har stoppat in små vedträn i elden och blåst små vindpustar.

Upcoming: Slaughter

© Sollie

Tjena bloggen!

Dags för en uppgift i Svenska B, jag ska läsa en samtida roman. 

Jag har precis börjat läsa boken Snabba Cash av Jens Lapidus. Jag har inga tidigare erfarenheter av varken den här boken eller Lapidus själv, jag har bara hört talas om dem. I valet och kvalet om vilken bok jag skulle välja att läsa stod jag helt utan inspiration och började fråga mina klasskompisar om tips och idéer. Viktor kom med ett bra förslag och sa att "den här boken är bra", så varför inte ge den ett försök tänkte jag? Boken hade jag redan hemma, så något besök på biblioteket var bekvämt nog inte nödvändigt.

Snabba Cash handlar rakt igenom om drogernas värld i Stockholms undre värld. Det finns tydligt tre huvudpersoner som alla lever ett liv bundet till narkotika och allt vad som hör därtill. Elände och rädsla är vardag för dem alla tre när de finslipar sina kriminella karriärer. JW säljer kokain på Stockholms hetaste inneställen, Jorge är experten på "koks" och lyckas genomföra en spektakulär rymning från den slutna anstalt han är inburad på. Mrado har ett väldigt simpelt jobb: han är "indrivare". För er som inte kan räkna ut vad det betyder eller är speciellt insatta i undervärldens språk är Mrado snubben som spöar upp knarkare som inte betalar för sig. 

Vi ses senare, nu ska jag tjäna ett gäng tunga stålar!

© Sollie